~

Hämtade ut ett litet paket idag. Japp.

I have this, lifely urge to just pack my bag, and leave this cold and never changing town and move to the meadows of nowhere. Away from all these people with their greed attached to their shadows. Away from broken promises and empty living. Away from all stress and all these 'needs'. Longingly drifting my mind towards fresh air and a softly sweeping breeze. Vast fields of tall grass, touching the palm of my hands as I walk into the sunset. Embracing the silence oh so comforting, and just, be at peace with yourself. That, I do crave.

 

Where did you go? We were heading down a road with two exits. The thin air caught us, entangeled us. Our differences turned against us. Time flew by, delicate and in its own haste. We were nothing more than two strangers trapped in a cage. Memories of our passing time flickers in my head, tormenting me, teasing me. The bound we had has torned apart, and I wonder where it all started. The comfort you gave me, embraced me and for the first time in a very long time, I felt secure and special. I gave you meaning, you gave me warmth.

I gave you love, you gave me a home. And even if you never considered yourself not as smart, nor gifted, you
were my inspiration and my everything. To me you were the most precious, gifted and kind person I've ever met.
You have inspired me to let my heart out, to live forever.

I wish our exits were to end the same. Our paths to collide in the end of the tunnel, and who knows. Life's just a big series of choices divided by our unpredictability. So if we were meant to meet again -  we will. And until that day, I will walk with my head held high, and with a discreetly smile on my face, thinking of you and every laugh we ever shared, every momentum of love and comfort you gave me, and the future life might have in store for us.

 

 

Bägaren överfylls med tankar just nu. Val hit och val dit. Känner att jag har lite svårt att placera skorna på backen där jag vill ha dem. Hur vet man vad som är rätt, och vad som inte är - när magkänslan är infekterad av den ovisshet som eftertänksamheten frambringar? Man kan inte göra en omogen frukt mogen, redo att ätas bara för man vill det i skeendets stund. Hm.

 

Jag har fått jobb också. (Yay, typ.) Vilket är smärre skrämmande men samtidigt upplyftande. Frågan som ställs nu är bara fall det är värt att försöka flytta. Eller om jag ska avvakta och på så vis spara mer pengar snabbt. I kontrast till att i såna fall flytta ut, och känna på att verkligen, bo själv. Vilket skulle vara jävligt soft. Hm.

 

 

Var på någon middag idag. En födelsedagsgivning till min mammas mans systers barn. Fin mening där osv. Trevligt, minst sagt. Men finner det så komiskt kontrasgivande att höra och se hur folk tänker och ser på vårt samhälle och det teknologiska stressfenomenet de allra flesta väljer att utsätta sig för. Det uppdagade sig rätt tydligt när det började pratas om mobiler, och hur bra det ändå är att vi har denna teknologi till vardaglig användning i vårt samhälle. Och hur mycket bättre tillvaron blir med lite, assistans av just mobiler. Och då pratar jag om vuxna människor i 40-50-årsåldern. Säger själv inte att det inte finns positiva aspekter med teknologi eller mobiler i allmänhet, but hey.

 

När jag inflikade i en smått (retoriskt) hypotetisk fråga fall vi i själva verket mår bättre med all denna stress och teknologi kastad på oss i ansiktet, verkade de mest tycka att jag var ung och naiv och fnös bort det och rynkade på pannorna. Men efter ett tag började de komma in på hur tragiskt det är att vi går mot sämre tider i samhället, såväl på ekonomisk front som på individnivå, och att ingen verkar göra någonting. Blinda jävlar. Du är samhället. Ergo, för att förändra samhället måste du börja med att förändra dig själv. Endast då kan du ändra någonting. Men det förslaget fnös de som sagt bara åt. ((: 

 

Paradoxen i fråga framträder rätt tydligt då vi är lata och kräver förändring i samhället - men ändå sitter vi kvar i samma skugga som alltid, då vi är fega och framförallt blinda för vad som faktiskt finns rakt framför näsan på oss. Humor.

 

 

Idag har jag varit fett produktiv, för att vara jag. Hade tvättstuga klockan 10 imorse, vilket jag knappt minns då jag seriöst sov hissen ner till källaren och upp. Så det gick rätt fort. Sen i brist på annat fick jag för mig att laga min trasiga skjorta som jag på något maskulint och mystiskt sätt lyckats slita sönder i armbågarna. Klippte ut dessa 'pads' eller 'patches' från en kofta som jag ändå aldrig knappt använder.

 

Satt som Quasimodo i säkert 1½h och pillade. Tycker det blev decent i alla fall!

Fick lite gamla skolvibbar från högstadiet när jag hade syslöjd och satt och virkade mössor dagarna i ända.

Hade en liten, fotodag med Alex på alla hjärtans dag. Det var väldigt trevligt.

Vi gick seriöst hur långt som helst. Hurt! Blir en liten bildbomb här nu.

A sense of realisation strikes my back, as it centers all my thoughts into one, and transpire shivery shadows down my spine. I'm feeling like a have the earth and every choice made my me and everyone else on the tip of my shoulders, ready to be exploited. And after this I'll know for sure. But, because of just that, I am not sure. So what will it ever require, of me, to know fully hearted. I really don't know..

 

I guess I'm just plain scared. A rabbit running in the dark, looking for the bright light of the end of the tunnel. The light keeps its distance, firmly and steady by hand, no matter how fast I run. What's the point in running away from your inner entanglements, when running won't help. I realize now that I'm frightened by the thought of breaking the jar. To fill it to the very top, and just, unavoidably drop it down on the cold never-changing ground. Breaking it into a thousand tiny pieces, untraceable by eye, but not by heart. And I try to rephrase myself in absolute conviction. But it isn't very effective.

 

 

Even in the cycle of the most unraveled events, life will find its way.

Drar upp till Dalarna imorrn och åker, förhoppningsvis, lite skidor utan allt för många benbrott och andra inre frakturer. Ska bli lite skönt att komma iväg från Stockholm, även om så bara några få dagar. Se något annat än intetsägande gråmulna byggnader och folk i led. Skulle vilja fota också, men får se fall tiden räcker till där uppe. Skulle vara lite småkomiskt att försöka göra någon form av vlog, påväg dit och under vistelsen - med en irriterande/glad syster?

 

Då hennes humör kan skifta snabbare än hur biljettpriserna stiger i Stockholm, tror jag det kan bli en intressant skapelse att bevittna. Om hon läser det här imorrn, innan avgång, kommer hon helklart förneka detta faktum. Och spela allan framför kameran. Nåväl!

 

Droppar lite snuskigt fin musik, sådär ba.