~

Idag är det nog den mest värdelösa dagen, typ någonsin. Dagen då det är acceptabelt att vara befängt dum i huvudet. 'Sup dig redlös och smäll av några smällare eller varför inte raketer, det är ju bara nyår EN gång om året!' Men att vara en total redneck, det finns det 365 dagar om året för! Idioter. Har heller aldrig riktigt greppat den totala uppståndelsen i hur folk garderar sin image i vilken outfit de ska klä ut sig i, som att det är dagens i-landsproblem värt att förstora upp. Klart man vill se fin ut, för något så intetsägande som en helt vanliga dag, som vårt samhälle gjort till årets sista dag i en påhittad kalender. [..]

 

Mellandagsrea borde bli omfraserat till 'dagendåfolkäridioterochjagarantiloperpåsavannen-dagen', typ. Fast ska inte gnälla allt för mycket (säger den eviga pessimisten), allt går om man leker slalom. Dock så var vi mestadels i Gamla Stan och härjade. Åh, Zapata är typ härligaste butiken ever (som ligger i Gamla Stan för övrigt). Har typ bara grejer från Nepal och massa rökelser, smycken och träsaker. Bytte även in lite grejer på Carlings och köpte två tröjor. 

 

Fan vad jag känner mig som världens mest failade bloggare, en sån där stereotypisk jävla bloggare som postar bilder på dagens inköp. Konsumentfaan. :c

Tygväska från Zapata. Störtskön.

 

Jag vaknade fan NIO imorse. Vafan är det för fel egentligen? Kunde inte somna om, så låg och lyssnade på musik till elva. Liv. Snubblade över 'Keaton Henson's - Sweetheart, what have you done to us' och blev såld dirr. När jag väl blir såld på någonting knarkar jag sönder samma skit OM OCH OM igen i minst 5 timmar. Utan att byta låt, smått utvecklingsstörd eller vad. Ah well.

Krogen kan ta sig. Totalt överskattat jävla bs. Kostymnissar som leker med sina ytligt tjocka plånböcker. (Känner mig lite som Rorschach när han fördömer mänskligheten.) Kom hem 04:30, gick upp 16:00. Frukost halv sex is the shizzle. Jag vet faktiskt inte varför jag går ut ens, det är så långt ifrån 'mig' som man kan komma. Antar att det är för den sociala kretsens acceptans och utflykten från den vardagliga tristessen som lockar. Livets ironi i sitt esse. Fortsätta acceptera idiotin eller leka rebell? Komiskt nog ska jag tydligen ut nästa helg igen, vafan är det här. Tackade precis nej till att gå ut ikväll tho. Puben > fjortishak I must say. Man kommer i alla fall hem med rösten i behåll, och förhoppningsvis en eller två konversationer rikare.

 

Ikväll tänkte jag skriva, läsa och troligtvis somna framför en film. Min röst låter som en gammal grammofonspelare från '40-talet, med en grov touch av heshet vill jag även inflika. Låter fint. Johnny Cash skulle varit stolt. Älskar relevans i mina utlåtanden. Birds.

 

Sjuhelsikes imbaüberbra låt.  Och seriöst - varför föddes jag i Sverige? :c

 

Seriöst suttit hela jävla kvällen och knarkat den här, på repeat. Behöver nog inte säga så mycker mer.

Vilken värdelös dag. Fast har ändå lyckats underhålla min smått krävande hjärna rätt produktivt tycker jag. Vad har jag spenderat min dag med då tro? Typ inte ett skvatt. Diskuterat samhällets problematiska aspekter när det kommer till julstressen med complete randoms, headbangat till überbra musik, spontankollat på nån jävla film pappa kom hem med och nekat kanelbullar (VAD ÄRE FÖR FEL). Dagens största underhållning var dock att städa & rensa mitt skrivbord på datorn -> hej jag har liv. Blev smärre snyggt tho, bortsett från att nu när jag vill hitta någonting, tar det 10min att hitta det. Fiiiint. (Gammalt internskämt, jag skrattar, ingen fattar.)

Ikväll blir det att mumsa på Moulin Rouge i 1080p och njuta av ensamheten.

Och kanske hoppa runt till lite überschysst musik, vi får se.

  

 

Även försökt lista ut hur fan man får en youtubevideo att enbart visas med kontrollpanelen, dvs skiten där längst nere på en video. Vet att det har funkat förut, i tidigare versioner av youtube/blogg.se. När man ändrar höjden till den man vill ha, syns bara övre delen av videon, istället för nedre delen som man är ute efter. Såååå, det fick bli en minipåle. Fail.

-

 

 

To be in the pursuit of that thing that's just out of reach. The untouchable. You try to jump for it, but gravity chains your feet to the ground. A sensation of hopelessness shivers down your spine as your eyes etches themselves to the pavement.

Why do we continue tormenting ourselves like this? We like to see us as shepherds, controlling our herd of sheep. But once you draw the first straw, chaos theory's consequently applied. And undoubtedly we find ourselves in the same shadow as before. Out of controll. In a position where nothing really matters, just the basic principals of human nature - the persuit of something better, the greed and misery of men.

How can we ever find inner peace when there's so much turmoil going on in our daily lives?