~

Bägaren överfylls med tankar just nu. Val hit och val dit. Känner att jag har lite svårt att placera skorna på backen där jag vill ha dem. Hur vet man vad som är rätt, och vad som inte är - när magkänslan är infekterad av den ovisshet som eftertänksamheten frambringar? Man kan inte göra en omogen frukt mogen, redo att ätas bara för man vill det i skeendets stund. Hm.

 

Jag har fått jobb också. (Yay, typ.) Vilket är smärre skrämmande men samtidigt upplyftande. Frågan som ställs nu är bara fall det är värt att försöka flytta. Eller om jag ska avvakta och på så vis spara mer pengar snabbt. I kontrast till att i såna fall flytta ut, och känna på att verkligen, bo själv. Vilket skulle vara jävligt soft. Hm.

 

 

Var på någon middag idag. En födelsedagsgivning till min mammas mans systers barn. Fin mening där osv. Trevligt, minst sagt. Men finner det så komiskt kontrasgivande att höra och se hur folk tänker och ser på vårt samhälle och det teknologiska stressfenomenet de allra flesta väljer att utsätta sig för. Det uppdagade sig rätt tydligt när det började pratas om mobiler, och hur bra det ändå är att vi har denna teknologi till vardaglig användning i vårt samhälle. Och hur mycket bättre tillvaron blir med lite, assistans av just mobiler. Och då pratar jag om vuxna människor i 40-50-årsåldern. Säger själv inte att det inte finns positiva aspekter med teknologi eller mobiler i allmänhet, but hey.

 

När jag inflikade i en smått (retoriskt) hypotetisk fråga fall vi i själva verket mår bättre med all denna stress och teknologi kastad på oss i ansiktet, verkade de mest tycka att jag var ung och naiv och fnös bort det och rynkade på pannorna. Men efter ett tag började de komma in på hur tragiskt det är att vi går mot sämre tider i samhället, såväl på ekonomisk front som på individnivå, och att ingen verkar göra någonting. Blinda jävlar. Du är samhället. Ergo, för att förändra samhället måste du börja med att förändra dig själv. Endast då kan du ändra någonting. Men det förslaget fnös de som sagt bara åt. ((: 

 

Paradoxen i fråga framträder rätt tydligt då vi är lata och kräver förändring i samhället - men ändå sitter vi kvar i samma skugga som alltid, då vi är fega och framförallt blinda för vad som faktiskt finns rakt framför näsan på oss. Humor.