~

Det är lite småjobbigt att ständigt gå runt med känslan av att vara inkomplett. Att vara halv. Att oavsett vad som bjuds på fatet så fattas det någonting. Exakt vad som fattas sen är jag ovis om. Men ungefärligt kan jag nog sätta pilen någorlunda i prick. Men hur man sedan ska ta sig dit, är en annan femma. Hela min situation får mig att tänka på Lost In Translation. Känner mig instängd i mig själv. I det här livet. I det här samhället. Jag behöver frigöra mig själv, från mig själv.

 

Man kommer underfund med vissa saker, när man väl får dessa, och kan sätta det i perspektiv gentemot vad som verkligen betyder någonting, här i livet. Det är ingen nyhet att jobb och pengar inte är det mest essentiella i existensen. Eller, sure, det finns och kommer alltid finnas människor som är materialistiska av sig och som jagar en falsk lycka i form av status och pengar. Jag lägger ingen vikt alls, vid dessa ytliga faktorer. Jag nästan förpestar det. Det jag längar efter och saknar är endast ett stenkast bort really, men ändå så svårgreppat och diffust.

Jag vill inte ha ett jobb som enbart existerar för att ge mig de medel som krävs för att överleva i det här efterblivna samhället, utan ett jobb/syssla som ger mig de medel jag behöver för att känna att jag vill leva.