2013-02-25
20:57:48
-
I have this, lifely urge to just pack my bag, and leave this cold and never changing town and move to the meadows of nowhere. Away from all these people with their greed attached to their shadows. Away from broken promises and empty living. Away from all stress and all these 'needs'. Longingly drifting my mind towards fresh air and a softly sweeping breeze. Vast fields of tall grass, touching the palm of my hands as I walk into the sunset. Embracing the silence oh so comforting, and just, be at peace with yourself. That, I do crave.
2013-02-25
07:26:00
M
Where did you go? We were heading down a road with two exits. The thin air caught us, entangeled us. Our differences turned against us. Time flew by, delicate and in its own haste. We were nothing more than two strangers trapped in a cage. Memories of our passing time flickers in my head, tormenting me, teasing me. The bound we had has torned apart, and I wonder where it all started. The comfort you gave me, embraced me and for the first time in a very long time, I felt secure and special. I gave you meaning, you gave me warmth.
I gave you love, you gave me a home. And even if you never considered yourself not as smart, nor gifted, you
were my inspiration and my everything. To me you were the most precious, gifted and kind person I've ever met.
You have inspired me to let my heart out, to live forever.
I wish our exits were to end the same. Our paths to collide in the end of the tunnel, and who knows. Life's just a big series of choices divided by our unpredictability. So if we were meant to meet again - we will. And until that day, I will walk with my head held high, and with a discreetly smile on my face, thinking of you and every laugh we ever shared, every momentum of love and comfort you gave me, and the future life might have in store for us.
I gave you love, you gave me a home. And even if you never considered yourself not as smart, nor gifted, you
were my inspiration and my everything. To me you were the most precious, gifted and kind person I've ever met.
You have inspired me to let my heart out, to live forever.
I wish our exits were to end the same. Our paths to collide in the end of the tunnel, and who knows. Life's just a big series of choices divided by our unpredictability. So if we were meant to meet again - we will. And until that day, I will walk with my head held high, and with a discreetly smile on my face, thinking of you and every laugh we ever shared, every momentum of love and comfort you gave me, and the future life might have in store for us.
2013-02-24
02:59:19
-
2013-02-23
23:56:00
-
Bägaren överfylls med tankar just nu. Val hit och val dit. Känner att jag har lite svårt att placera skorna på backen där jag vill ha dem. Hur vet man vad som är rätt, och vad som inte är - när magkänslan är infekterad av den ovisshet som eftertänksamheten frambringar? Man kan inte göra en omogen frukt mogen, redo att ätas bara för man vill det i skeendets stund. Hm.
Jag har fått jobb också. (Yay, typ.) Vilket är smärre skrämmande men samtidigt upplyftande. Frågan som ställs nu är bara fall det är värt att försöka flytta. Eller om jag ska avvakta och på så vis spara mer pengar snabbt. I kontrast till att i såna fall flytta ut, och känna på att verkligen, bo själv. Vilket skulle vara jävligt soft. Hm.
Var på någon middag idag. En födelsedagsgivning till min mammas mans systers barn. Fin mening där osv. Trevligt, minst sagt. Men finner det så komiskt kontrasgivande att höra och se hur folk tänker och ser på vårt samhälle och det teknologiska stressfenomenet de allra flesta väljer att utsätta sig för. Det uppdagade sig rätt tydligt när det började pratas om mobiler, och hur bra det ändå är att vi har denna teknologi till vardaglig användning i vårt samhälle. Och hur mycket bättre tillvaron blir med lite, assistans av just mobiler. Och då pratar jag om vuxna människor i 40-50-årsåldern. Säger själv inte att det inte finns positiva aspekter med teknologi eller mobiler i allmänhet, but hey.
När jag inflikade i en smått (retoriskt) hypotetisk fråga fall vi i själva verket mår bättre med all denna stress och teknologi kastad på oss i ansiktet, verkade de mest tycka att jag var ung och naiv och fnös bort det och rynkade på pannorna. Men efter ett tag började de komma in på hur tragiskt det är att vi går mot sämre tider i samhället, såväl på ekonomisk front som på individnivå, och att ingen verkar göra någonting. Blinda jävlar. Du är samhället. Ergo, för att förändra samhället måste du börja med att förändra dig själv. Endast då kan du ändra någonting. Men det förslaget fnös de som sagt bara åt. ((:
Paradoxen i fråga framträder rätt tydligt då vi är lata och kräver förändring i samhället - men ändå sitter vi kvar i samma skugga som alltid, då vi är fega och framförallt blinda för vad som faktiskt finns rakt framför näsan på oss. Humor.
2013-02-21
17:46:14
-
Idag har jag varit fett produktiv, för att vara jag. Hade tvättstuga klockan 10 imorse, vilket jag knappt minns då jag seriöst sov hissen ner till källaren och upp. Så det gick rätt fort. Sen i brist på annat fick jag för mig att laga min trasiga skjorta som jag på något maskulint och mystiskt sätt lyckats slita sönder i armbågarna. Klippte ut dessa 'pads' eller 'patches' från en kofta som jag ändå aldrig knappt använder.
Satt som Quasimodo i säkert 1½h och pillade. Tycker det blev decent i alla fall!
Fick lite gamla skolvibbar från högstadiet när jag hade syslöjd och satt och virkade mössor dagarna i ända.
2013-02-20
01:51:16
-
2013-02-12
21:15:00
-
A sense of realisation strikes my back, as it centers all my thoughts into one, and transpire shivery shadows down my spine. I'm feeling like a have the earth and every choice made my me and everyone else on the tip of my shoulders, ready to be exploited. And after this I'll know for sure. But, because of just that, I am not sure. So what will it ever require, of me, to know fully hearted. I really don't know..
I guess I'm just plain scared. A rabbit running in the dark, looking for the bright light of the end of the tunnel. The light keeps its distance, firmly and steady by hand, no matter how fast I run. What's the point in running away from your inner entanglements, when running won't help. I realize now that I'm frightened by the thought of breaking the jar. To fill it to the very top, and just, unavoidably drop it down on the cold never-changing ground. Breaking it into a thousand tiny pieces, untraceable by eye, but not by heart. And I try to rephrase myself in absolute conviction. But it isn't very effective.
2013-02-10
20:29:15
-
I have always tried to point the finger elsewhere.
This time it points to me.
This time it points to me.
2013-02-07
13:32:26
-
2013-02-01
01:18:00
-
Drar upp till Dalarna imorrn och åker, förhoppningsvis, lite skidor utan allt för många benbrott och andra inre frakturer. Ska bli lite skönt att komma iväg från Stockholm, även om så bara några få dagar. Se något annat än intetsägande gråmulna byggnader och folk i led. Skulle vilja fota också, men får se fall tiden räcker till där uppe. Skulle vara lite småkomiskt att försöka göra någon form av vlog, påväg dit och under vistelsen - med en irriterande/glad syster?
Då hennes humör kan skifta snabbare än hur biljettpriserna stiger i Stockholm, tror jag det kan bli en intressant skapelse att bevittna. Om hon läser det här imorrn, innan avgång, kommer hon helklart förneka detta faktum. Och spela allan framför kameran. Nåväl!
Droppar lite snuskigt fin musik, sådär ba.
2013-01-29
15:54:59
-
Ibland vill jag mata mig med tanken att jag är den brinnande busken från The Prince of Egypt, hur komiskt det än må låta. Mycket tack vare dens lugnande förtroendeingivande röst, och liv. Men för att vara allt är man också inget, så indirekt kan jag inte vara busken, hur gärna jag än vill. Men hur kan busken vara det då? Eller är det kanske så att man alltid är allt? Oavsett vad eller hur? Att morargumentet 'inget' endast är en synonym till allt?
För, om man bortser från det faktum att om man ska kunna vara allt, behöver man också vara inget - betyder det inte per automatik att man inte fortfarande kan välja allt - då man i praktiken, och teorin åtminstone väljer själv. Så busken blir en form av valmöjlighet istället för en oundviklig paradox, för den med rätt insikt.
1+1 kan bli 2.
Men lika gärna kan 1+1 bli 1.
Men väljer vi verkligen själv, våra fotspår bakåt?
Jag eh, fick lite väl lite sömn, märker jag. Hade en förjäkla förklaring till detta inatt, när jag skrev det.
Somnade strax efter 2 och vaknade 5. Score. Hejtröttikväll.
2013-01-27
17:08:42
-
Bara för jag är helt såld på Mr.Nobody.
2013-01-26
18:02:00
-
Jag brukar aldrig sukta efter värme, eller efter sommaren rent generellt. Den ständiga värmeböljan som förlockar håret, svettar ner en som en i The Biggest Loser, nae fyfan. Och myggor.. skjut mig. Men, att bara kunna klä på sig lite lättblåsliga kläder och dra på sig ett par tunna tygskor och vandra ut mot mälarens strandkant och vidare bort mot ett närfunnet berg för att sätta sig, högt upp, och avnjuta en bok och fota solnedgången - DUDE. Ge mig liksom, nu. Längtar redan.
2013-01-24
20:28:00
-
Har kommit in i någon form av, bokkåthet. Jag formligen älskar att inhandla böcker. Även fast jag inte riktigt tar mig tiden i ära, att faktiskt läsa dem med samma entusiasm som vid själva inhandlingen, på en gång dvs. Men vad är tid säg. Beställde precis Syndaflodens år av Margaret Atwood, för ynka fyrtiotvå spänn. Smiiiiiiiiiisk.
Krullhårig, men naggande bra.
Oh, klippte mig idag också. Fan.
2013-01-24
00:45:29
-
Har man inget bättre för sig, så kan det sluta rätt tråkigt.
Klockren gestaltning av dig, Fille.
2013-01-22
18:00:17
-
"Mitt speciella område är konflikt, att studera varför människor behandlar varandra med sådant våld. Vi har alltid vetat att detta våld kommer från ett behov som människorna har att kontrollera och dominera varandra, men inte förrän helt nyligen har vi börjat studera detta fenomen inifrån, från individens eget medvetande. Vi har frågat oss vad det är som händer inne i en människa som får honom eller henne att vilja kontrollera någon annan. Vi har kommit fram till att när en person går fram till en annan och börjar samtala, vilket händer miljoner gånger varje dag här i världen, så kan en av två saker inträffa. Den personen kan efteråt känna sig stark eller svag beroende på vad som inträffar under ordväxlingen.
Av den anledningem verkar det som om vi alltid försöker manipulera vår motpart. De närmare omständigheterna spelar ingen roll, inte heller ämnesvalet, vi ställer ändå in oss på att säga det vi måste säga för att få övertaget under samtalet. Var och en av oss letar efter ett sätt att kunna kontrollera den andra och på så sätt gå segrande ur sammandrabbningen. Om vi är framgångsrika, om vår synpunkt är den som vinner, känner vi oss inte svaga utan får istället en psykologisk kick.
Med andra ord försöker vi människor överträffa och kontrollera varandra, inte bara på grund av något konkret mål som vi försöker nå i världen utanför, utan också därför att vi känner oss psykologiskt upplyfta. Det är anledningen till att vi ser så många irrationella konflikter i världen, både på det personliga planet och nationerna emellan."
- Den Nionde Insikten.
Dagens fundering.
2013-01-21
16:16:10
-
Godis.
2013-01-20
20:41:00
-
2013-01-19
23:17:11
-
Så jävla bra scen. Dess budskap går att applicera i så många fler vägskäl än vad filmen visar. Fick någon impuls att ladda upp den här, så det gör jag nu. Och ja, spoiler alert. Lite iaf.
2013-01-18
17:57:00
-
Var och åkte skridskor idag, första gången för i år. Satan vad otränad man är asså, shit. Fick halvt hjärtklappning och mina ben liknade mer ett asplöv i en tornado, så mycket de skakade efter några varv på sjön. Isen var inte den bästa heller, vilket resulterade i mer slalomåkning än skridskoåkning. Men det var rätt fint iaf. Jag måste dock ha något seriöst fel med mina fötter också. Sitter just nu med vanliga strumpor, ullsockor och tofflor - känns i alla fall som att gå barfota i Sibirien. Hade ingen som helst känsel när jag tog av mig skridskorna, mina tår var helt bortdomnade. Gick som ett jävla tard tillbaka till bilen. Forrest Gump på sina träskulpor på 12 bast (påhittade ord äger osv.) skulle skratta åt mig såsom jag gick.
Det är fredag idag. Vilket börjat betyda, en oundviklig utgång. Le bois kommer hit om ett tag. Sen ska vi väl ut, nånstans. Fattiga som vi är. Att blogga är så jävla ostimulerande kom jag precis fram till. Fick något revelation, udda. Ska börja med videoinlägg istället. Testade faktiskt att göra ett häromdagen. Du kan ju gissa hur det gick. (((: Måste improva mina improvisationskills, och agerande gentemot en kamera.
Åååhåå, på söndag blir det Les Misérables med sis och komiskt nog min mamma. AJA, blir nog grymt. Den här månaden ska jag nog också införskaffa mig en högteknologisk onödighet också, för cirkus 4500 ~. Ska lägga mitt nuvarande mordvapen på hyllan, vilket kommer bli svårt. Jobbigt när man ska ta sig ur krogkonflikter utan den som avskräckelse. Hm.
Haha seriöst, såg den här inatt och satte min knäckemacka i halsen av brutal motorsågsgarv.
